Dancing On My Own

Jag såg en dokumentär om Robyn för ett tag sedan och fastnade för en ny låt hon satte på under en biltur. Det var bara några rader vi fick höra men den sköna electro-beaten och hennes underbara röst som sorgset sjöng om att stå i hörnet och titta på medan ens älskade kysste någon annan på dansgolvet, fick mig att falla pladask.

Där finns något längtande och fullkomligen smärtsamt i den här sköna danslåten som kastar en tillbaka till högstadiet när man var olyckligt kär och killen man trånade efter dansade tryckare och hånglade med någon annan på fredagsdiscot. Jag kan verkligen känna den förtvivlan Robyn sjunger om när hon ger det sitt allt, men det är ändå inte hon som han tar med sig hem, så hon fortsätter dansa vilt, argt, uppgivet och med tårarna sprutandes på dansgolvet. Om jag associerar till egna minnen? Kanske, men tack och lov varar det bara i 04.06 minuter, varav vilka jag inte kan låta bli att dansa till.

Jag vet inte hur många gånger jag har gått tillbaka till just det segmentet på YouTube och lyssnat och längtat tills den skall släppas. Nu är den här, låten har florerat runt på nätet i någon vecka redan men videon som så perfekt kompletterar visas äntligen idag! Puss på dig Robyn, och tack för den här låten, den kommer hänga med länge!

Robyn 'Dancing On My Own' (Official Video) from Robyn on Vimeo.

I watched a documentary about Robyn a while ago and fell head over heels in love with one of the new songs she played. We only got to hear a couple of lines but the smooth electro-beat together with her beautiful and sad voice, singing about standing in the corner, watching him kiss her on the dancefloor, caught me hook line and sinker.

There’s something in this awesome up tempo song that’s yearning and filled with pain, it throws me back to high school, to unrequited love and to watching the guy you were in love with, making out and kissing some other girl every Friday and the (teen) club. I can totally feel Robyn’s pain as she’s singing about giving her all, but she’s not the girl he’s taking home, so she keeps on dancing wildly with anger and frustration, with tears running down her cheeks. Are these associations coming from self-experience? Maybe, but thankfully it only lasts 04.06 minutes of which I can’t sit still.

I’ve been coming back to this little piece on YouTube, bursting with anticipation and now, after the song’s been leaked online some week ago, the video is finally here! Thank you Robyn for this great song, I’ll be playing it for loooong time!